Jag jobbade ikväll. När jag kom hem berättade M allt om de mystiska händelser som ägt rum under kvällen.

Det visade sig nämligen att när E skulle gå och lägga sig var sovankan borta. Sovankan är en and i plysch som E måste ha för att somna. M, som insåg att det inte skulle bli någon sömn utan sovanka, fick med sig alla barn i jakten.

H letade som sin far, lugnt och metodiskt. Hon funderade över var E burit omkring på sovankan (E gillar dessvärre också att kånka omkring på sovankan under dagen vilket gör att antalet ställen där den kan ha försvunnit är MÅNGA! Tyvärr har vi ingen back-up-sovanka, det är dumt. När de andra barnen var små hade vi alltid flera exemplar av deras mest älskade gosedjur, så att vi kunde tvätta i lugn och ro och just för sådana här tillfällen. Vi har letat i många affärer efter sovankor men inte hittat. Alla bloggläsare som vet: skriv det i kommentarsfältet. Sovankan behöver kompisar!) och letade på sannolika, logiska ställen där E hade varit.

A däremot letade på osannolika ställen, ju osannolikare desto bättre. Längst upp i badrumsskåpet (dit inte ens M når) klättrade han genom att balansera den ena badrumspallen på den andra på hallpallen, längst in i pannrummet under vårt förråd av salttabletter till vattenavhärdaren, i det lilla lilla hörnet som bildas mellan två bokhyllor, som är så smalt att inte ens dammråttorna tar sig in, letade sig A, Äventyraren. Inga berg var för höga, inga forsar för vida. Det enda han drog sig för var att söka på tråkiga ställen.

S letade i sin actiongubbelåda. Han letade inne i actiongubbarnas fordon och i actiongubbarnas borg. Han letade liksom i actiongubbarnas värld, kan man säga, genom att göra något som faktiskt inte var helt olikt att leka med actiongubbarna. Det är möjligt att han försökte träna upp dem till sovankedetektiver.

E letade under hallmattan. Trots att den låg slätt och fint på golvet utan mystiska bubblor som stack upp, rullade hon försiktigt upp kanterna och böjde sig ner och ropade ”Ka-kaa! Ka-kaa!” På något sätt hittade hon den också, fast troligen inte under hallmattan.

Helt plötsligt, sade M,  kom hon bara med den, pussade och kramade den och mysteriet var löst och det kunde bli läggdags.

Äntligen återförenade.

Någon gång skall jag stanna hemma och se vad som händer när jag inte är hemma. Det verkar spännande på något sätt.