S tycker att vi skall införa en ny regel i vår familj. Några av er kommer att tycka att vi går in för hårt på detaljer, att familjeregler skall vara allmänna och ospecifika. Några andra kommer kanske att undra varför S tycker så mycket om regler. Det undrar vi med. Men det här var hans förslag, och de allra flesta i familjen (med ett givet undantag) lutar rätt rejält åt att införa regeln på vår regellista.

Här kommer den:

Det är inte tillåtet att ha på sig sin snuttefilt över huvudet när man äter, sitta under den och sjunga Sean den första banan samtidigt som andra försöker äta eller prata med varandra. Och om man ändå gör det får man inte ha en snuttefilt med bananer på när man sjunger den låten för då blir det alldeles för irriterande.

Vad säger ni, en aning för detaljerad kanske? Om S nu vill skriva sådana regler, låt så vara – han är sju år. Men hur kan vi vuxna tycka att den här passar in? Obegripligt, kanske?

Men då är det för att jag har glömt att säga tre små ord. Tre små ord som kommer att förklara allt, som kommer att vinna er sympati och förståelse och möjligen också hela ert hjärta. Tre små ord, är det som kommer att öppna vägen mellan ert omdöme ”obegripligt korkad regel” och det mildare omdömet ”man måste förstå hur de resonerar”. Tre små ord som kommer att göra att vi inte längre är främlingar utan att vi öppnat ett fält av ömsesidig sympati oss emellan, kära bloggläsare.

Är du beredd att låta dig blidkas? Fint. Öppna då ditt hjärta och din empatiska förmåga och ta till dig följande tre ord: ”På förekommen anledning.” Jag säger bara det. På förekommen anledning.

Jag säger det igen: På förekommen anledning.