I månader har vi väntat och hoppats på att E skall börja sjunga på någon annan sång än Lilla Nigel Akta Dig. Det är hennes ofta framförda men väldigt begränsade repertoar. Bäst gillar hon ”akta dig, akta dig”-delen så i början kändes det som en lyxig omväxling när hon sjöng de andra orden i sången –  ”Lilla Nigel” – men nu ville vi ärligt talat ha lite variation.

Vi har drillat henne med Imse Vimse Spindel och hon lallar med och gör rörelserna, men hon sjunger den aldrig själv. ”Akta dig, akta dig” är hennes låt.

Men så idag hände det. Tre gånger har jag hört henne sjunga utan att sjunga Lilla Nigel. Det är fantastiskt, underbart, väldigt tydligt faktiskt. Man hör direkt vad det är för låt. Och det är INTE Imse Vimse Spindel.

Den går så här: a-vinde-opp-o-lär – a-vinde-opp-o-lär.

Och jag har levt så länge och varit med om så mycket så jag känner att man får inte tappa fokus här. Man får inte gråta över spilld mjölk, inte missa det faktum att vad det här egentligen handlar om är INTE att hon har gått från söndersjungen melodi till sönderslaget glas, från Snigel till Saade (A-vinde-opp-o-lär = I will be popular).

Istället får man välja att se det stora sammanhanget, inrikta sig på de viktiga kärnvärdena, kanske den enda viktiga aspekten av det här nya låtvalet. Genom att göra denna nödvändiga koncentration kan man hitta modet igen, kraften att andas och gå vidare.

Jag menar: Det hade ju så lätt kunnat vara Tingalingaling-ling-ling, här glider Kingen kring.

Stop don’t say that it’s impossible
when I know it’s possible