När jag skulle titta till och stoppa om A i natt trampade jag på hans blixtninjas, och alla som har trampat på legogubbar vet hur skönt det är för fötterna. Jag slängde ner dem i legolådan och muttrade något. Jag kan väl säga att det inte var ett övervägt pedagogiskt beslut. Konsekvenserna gav inte heller något som liknade ”extremt pedagogiskt värde”.

När A vaknade konstaterade han förtjust att hans blixtninjor hade hoppat in i legolådan själva under natten, tagit av sig sina hjälmar och lagt sig ordentligt till ro för att sova. ”Jätteduktiga blixtninjor som vet att jag hatar att städa,” sade han nöjt. ”Nu har jag tränat dem till att hoppa in i legolådan själva på natten. De duschar och borstar tänderna och så lägger de sig och sover. Bra va mamma? Vet du vad jag kom på, nu behöver jag inte städa upp dem mer på kvällarna. För jag har tränat dem! Jag kan träna alla mina leksaker! Jag behöver aldrig mer städa!”

Ja. Jättebra.

A och en av de vältränade blixtninjorna