Min gamla svensklärare lärde oss, inför uppsatsskrivande och som en allmän livsvisdom, att det alltid är lättare att få med sig folk på det man berättar om man struntar i en massa förklaringar innan, och går direkt på the action. Denna fina teknik kallas för in medias res (i händelsernas mitt), och är väldigt användbar.

Fast inte idag, idag måste jag börja förklara bakgrunden.

***

Innan vi fick barn, när M och jag pratade om hur vi ville vara som föräldrar, sade jag till honom: ”Jag vill att barnen skall kunna berätta allt för oss. Precis allting.”

Han höll med. Jag fortsatte oförtrutet, på det sättet man kan fortsätta när man inte har barn: ”När som helst, skall de kunna prata. Väcka mig mitt i natten och berätta sina små problem. Jag skall alltid lyssna.”

Jag såg det framför mig. Små tassande barnafötter genom natten, en försiktig hand som sträckes ut och tar tag i ens axel, ett viskat ”Mamma! Jag kan inte sova för jag tänker så mycket på de fattiga barnen som inte har mat.” Sedan skulle vi ha ett fint och djupt, möjligen viskat samtal om de svåra frågorna i livet, de viktiga, existentialistiska frågorna.

Ja, så tänkte jag mig det.

***

Så här, däremot, är det.

Små tassande barnafötter genom natten. En mycket oförsiktig hand som sträckes ut, tar tag i ens axel och ruskar tills jag – som precis har somnat om efter att ha sprungit fyra gånger till en nappkastande illvrålande lillasyster – tills jag vaknar med ett ”Öh? Eh…mmm..ja…”

Min gamla svensklärare betonade som sagt det här med in medias res. Mina söner har fattat det. Utan att man får en sekunds förvarning vad man pratar om befinner man sig inne i ett avancerat resonemang som man inte vet riktigt vad det handlar om…som i natt till exempel, när jag väcktes av att A står och ruskar mig och upprepar gång på gång, mycket upprört: ”S:s skelett är mycket vitare än mitt skelett.”

Medan jag vaknar funderar jag över många saker, men mest direkt i min hjärna är hur han vet det. Har de gått upp mitt i natten och jämfört skelett? Och om de har gjort detta, HUR vet de vilken färg deras respektive skelett har? Detta är oroväckande på ett väldigt akut plan. Längre bak i min hjärna fladdrar andra, mindre akuta men allvarliga frågor som ”undrar vilken skelettnyans av vitt som hör ihop med en obotlig sjukdom” och annat i samma stil.

Under en lång och förvirrad dialog där jag börjar diskutera att de absolut inte får göra sådana saker som vad det nu är de har gjort för att undersöka sina benknotor, och A vidhåller att det är orättvist att de har olika färg på skeletten, framkommer det att detta handlar om Ninjago-lego-skelett. När det väl är utrett, vilket tar en tjugo minuter, förklarar jag att det är för att det skall bli så fina skelettarméer som möjligt i kampen mot de onda, konstaterar nöjt att denna flummiga och helt oinsatta förklaring verkar funka, och när A har skuttat iväg mot sitt rum somnar jag tacksamt om.

En timma senare kommer S: ”Det är en som är borta!” säger han oroligt. ”Vem då, vem då?” säger jag oroat och börjar fundera på värsta tänkbara scenarior igen. Kidnappade barn? Stulen make? Nej, efter ännu en förvirrad diskussion står det klart att det som är borta är en av hans ljudskivor med Sune, och den är borta för att han lånade ut den till H tidigare under kvällen och har glömt bort det.

Det är så att man blir riktigt, riktigt nöjd när de kommer in igen, klockan fem, och frågar när de får titta på Bolibompa. Det är lätt att förstå, lätt att svara på och lätt att somna om, ingen adrenalinrusch alls i den frågan faktiskt.

***

Ni vet det där jag tänkte innan jag hade barn: ja, jag hade rätt.

Det är skönt om de kan prata med mig om vad som helst.

Det är också – faktiskt – en skön känsla att de upplever att det är ok att komma med sina problem när som helst.

Det enda jag önskar nu, som luttrad småbarnsmamma är en viss sållning i den här in medias res-tekniken. Den gör det så svårt att somna om.