S har verkligen blivit jätteduktig på att läsa. Han läste för mig imorse i den här boken. Han har fått ett helt annat grepp om läsningen nu, läser med mer förståelse och flyt.

Det gick mycket bra, nästan flytande. Det var bara ett ord som ställde till problem för honom: det ovanliga men pojkbokseffektiva ordet ”rännskita”.

Problemet är inte med sje-ljudet, eller med den ovanliga bokstavskombinationen ”nnsk”. Nej, problemet är att hans mormor och han har kommit överens om att det är ett fult ord, och att man kan hitta ett ord som betyder samma sak och som – ja, kanske inte direkt luktar rosor, men som ändå är lite mer kliniskt, som man kan säga istället. Ett ord  som – jag tror att ni vet vilket jag menar – slutar med ett långt e-ljud.

Ett ord som S inte riktigt kom ihåg vilket det var.

Så min prydlige, ordentlige son som hatar alla fula ord gjorde ett noggrant uppehåll varje gång det där ordet, som han och mormor hade pratat om, stod (och Martin Widmark slösar inte med effekterna, så ordet vars mittersta bokstäver är ”nnsk” förekommer lite då och då i boken) och sedan sade han ersättningsordet, på sitt försiktiga, gammalmansaktiga sätt, med tydligt uttal: Reggae.