OK. Det här känns ju som ett väldigt fromt barn.
E, nästan två, är med i kyrkan för att H skall sjunga med sin kör. Och – under predikan börjar hon plötsligt (och högljutt) uppmana alla i församlingen (och kyrkan var nästan fullsatt) att fästa sina blickar och tankar vid den Heliga Anden. Den Heliga Anden som, i form av en duva, svävar precis under taket i predikstolen i Villberga kyrka. Visst, rent kyrkoårsmässigt kanske det hade varit lite mer lämpligt att göra det under pingst, men vi skall inte hänga upp oss på sådant. Fromt är fromt.
Extra stolt blir man över att hon inte krånglade till det rent språkligt, utan höll sig till enkla ord som alla kunde förstå.
”TITTA! TITTA! KAA-KAA dä! Titta dä! Kaa-Kaa!”
6 svar till “Det fromma barnet”
ungar är så härliga och de föräldrar som jag tänker att du är är så viktiga som ser och bekräftar det som är för de små små grejerna är egentligen de som är väldans stora de är vad jag brukar kalla de vardagsmiraklerna. 🙂
Fromt är fromt.
Fin text.
Kul!
Underbart!
Måhända det var en ängel som ville påkalla er uppmärksamhet.