A ligger bredvid mig i tv-soffan men är för trött för att följa med i den krävande handlingen i Charlie och Lola, så viskar intensivt till mig – om sin framtid.

-När jag blir stor skall jag vara jättestor. Alltså inte fet utan lång. Världens längstaste man. Jag skall räcka flera varv runt hela Sverige när jag lägger mig. Och jag kommer att ha massor av kompisar över allt, mina fötter kommer att ha kompisar i Göteborg och min näsa kompisar här och några andra får vara kompisar med mina händer. Och så skall jag ha ett jobb också, ett väldigt LÅNGT jobb. Kanske – ja, kanske klättrare. Bergsklättrare. Eller väggklättrare.

Tysta funderingar ett tag, sedan fortsätter de intensiva viskningarna.

-Och så skall jag aldrig vara ensam för jag skall få barn, tre små barn som skall vara – tja – ganska korta. Rätt normala. Liksom Och en fru. Hon skall vara – lång hon också. Lika lång som jag. För då kan vi åka till Legoland bara genom att sträcka ut ena foten till Danmark. Det blir toppen. Och hon skall också klättra. Då kan vi klättra upp på månen.

Fortfarande under 125 men klättringsbenägen.