Har aldrig någonsin varit med om en sådan här morgon. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva en sådan heller.

Har du någonsin varit med om det här: du står och borstar tänderna i godan ro när du plötsligt upptäcker att någon i din tandkräm gömt ett, bara ett, men ett väldigt väldigt starkt pepparkorn. Du förväntar dig inte just den speciella smaken i din vanliga tandkräm och du blir iskall och överhettad om vartannat, medan dina fötter börjar spontandansa krigsdanser på golvet och du hör dig själv skrika ”Tvi!” (eller liknande, det är ett fritt land) med en upprörd och irriterad stämma, samtidigt som du spontant börjar stryka med fingrarna över tungan för att Bli Av Med Smaken.

Har du inte varit med om det? Hm, du åkte tydligen inte på samma scoutläger som jag gjorde när jag var liten. I vilket fall: Det var inte det här som hände imorse. Men det kändes likadant. Kanske inte lika ångestframkallande. Men definitivt lika ovant. Kanske ännu ovanare. Det där med tandkrämen har jag ändå varit med om en gång i mitt liv. Men det här som hände imorse, det har jag aldrig varit med om. Aldrig trott på. Aldrig anat att jag kunde få uppleva.

Du vet känslan som är när man är på en rockkonsert och alla i publiken klappar händerna i takt och du får en plötsligt obetvinglig lust att klappa bara lite lite i otakt? Bara för att visa din individualitet? Men det går förstås inte, för det finns ett hav av människor runt omkring dig som klappar i takt, plus att musiken är i takt, så det är supersvårt och du ger upp och blir en i den gråa massan? Ja, så brukar våra morgnar vara, en grå massa som liknar varandra. Vi har våra rutiner för frukost, påklädning, tandborstning, tjat, vi vet vad som kommer att hända, vi vet när, och det är bra, eftersom vi är trötta på morgonen och behöver överraskningar vid den tiden på dygnet ungefär lika mycket som Fredrik Reinfeldt behöver en frisör.

Jaha, men det som hände då?! Jaja, jag kommer till det. Jag vill bara inskärpa ännu en gång hur osannolikt det var.

Du vet – när man går på bio? Man går på bio för att man skall få se en viss film och man vill verkligen absolut se den filmen, och har faktiskt kört bil ända till en grannstad för att kunna göra det i lugn och ro utan distraktioner och så dyker plötsligt ens granne upp bredvid en där i filmsalongen och är inte ett dugg intresserad av själva filmen utan vill bara sitta och viska om sin resa till Spanien? Det är ju inte särskilt sannolikt – särskilt inte med tanke på att din granne är en cineast av rang som aldrig satt sin fot utanför Norden. Lika osannolikt är det här.

Jag hoppas att du vid det här laget har greppat osannolikhetsgraden på vad jag snart kommer att skriva. Om du känner att du inte riktigt har gjort det än, så är du välkommen att börja om från början igen. Jag väntar här så länge, så kan vi fortsätta när du känner att du insupit tillräckligt mycket av atmosfären. Nedan här följer en bild som S har ritat, jag väntar vid den.

Om du å andra sidan känner dig milt frustrerad
över att inte få veta vad det här egentligen handlar om
så att du kan gå vidare med ditt liv,
så kan du gärna få läsa vidare utan att vänta.
Varsågod. Här på bloggen försöker vi tillfredsställa alla smaker. 

OK, är alla redo nu? Det här är vad som hände imorse: S sov till sju. OCH – H vaknade före sex.

Jag hoppas att ni förstår allvaret i det här. En sådan här dag är alla naturlagar upphävda. Vad som helst kan hända.

Ja, det var väl bara det, för den här gången.