-Vad skulle jag göra utan er, säger jag till barnen som hjälper till att röja av frukostbordet.

H lutar sig nyfiket över bordet, där hon sträckt sig efter leverpastejen sträcker hon sig nu efter min hand.

-Vad SKULLE du göra om du inte hade oss? frågar hon.

Jag blir yr, måste sätta mig ner. Utan dem. Jag lever utan en av dem. Det är illa nog. Utan dem alla – nej. Yrsel.

…

H väntar på ett svar, ett lättsammare svar, ett enklare svar, ett annat svar än det existentialistiska svarta hål jag ser framför mig.

M räddar mig. Han svarar.

-Hon skulle sova för länge, läsa för mycket och aldrig ha någon i knät. Han blinkar åt H. Hon ler tveksamt tillbaka.

-Kan man läsa för mycket? frågar hon.

Hon är så klok. Vilken lycka att ha henne, att ha dem.

En annan slags yrsel nu. Tacksamheten virvlar i mig.