Släktskap är ett märkligt fenomen. Ibland ser man en glimt av likhet – den där oförklarliga likheten-  i hur någon vänder på huvudet, det sättet som ett leende har att krypa upp i ansiktet, röstens skiftningar och nyanser, till och med i hållningen av en rygg.

Ibland är det lite mer uppenbart än så. När man ser sin dotter uppträda, till exempel, och ser adrenalinet rusa ut i hennes ådror, tänt av rampljuset, multiplicerat av publiken och slutligen – efter showens slut – avnjutet under ett långsamt, noggrant dissekerande av själva uppträdandet.

Då kan jag faktiskt känna släktskapet, verkligen känna det. Jag kan känna igen – i min kropp känna igen – upplevelsen av att stå där, av att sjunga i mikrofon, eller berätta en berättelse som alla lyssnar till – av att uppleva att uppträda.

För jag minns, kära H. Jag minns teateruppsättningar för vänligt överseende föräldrar, för dittvingade skolkamrater, för mjukisdjuren hemma om ingen annan ställde upp. Jag minns också ”riktiga” skolpjäser, med scen, kostym, skrivet manus och riktiga roller. Och hur ens ansikte och själ glödde under det där ljuset som tändes, som gjorde publiken så barmhärtigt anonym och satte en själv så märkbart i centrum. Och så minns jag adrenalinet, ruschen.

Och därför, kära dotter, vill jag bara säga detta: Mina gener jublar när de ser dig bära detta arv vidare. Lusten att uppträda, lusten att stå där inför lamporna och agera, spela, sjunga, prata. Mina gener jublar. Men min hjärna, som levt med mina gener sedan start, vill också be om ursäkt. Rampljuslystnad är en välsignelse, lyssna inte på de som säger annorlunda. Men det är en välsignelse med en baksida.

Släktskap är ett märkligt fenomen. Ibland ser man en glimt av likhet i hur någon vänder på huvudet, det sättet som ett leende har att krypa upp i ansiktet, röstens skiftningar och nyanser, till och med i hållningen av en rygg. Du är av min släkt, kära dotter. Och hade vi inte vetat det innan, hade vi fått veta det igår.

Min stolthet över dig är oändlig.