Igår slog sig E i vardagsrummet medan jag gjorde mat. Det var inget allvarligt men hon sprang till mig för hon ville bli lite omhändertagen.

-Bomme mig! skrek hon, Bomme mig! (det betyder ”jag slog mig” – ingen aning om varför)

-Oj, lilla gumman, sade jag och tog upp henne i famnen. Var slog du dig?

-På näsan, sade hon och pekade.

-På näsan?! sade jag, exalterad. PÅ näsan?! Wow, du har aldrig sagt ”på näsan” förut! Åh, vad du är duktig! Duktiga lilla du.

-Mamma, svarade E uppfordande – BOMME mig.

Jajustja…jag glömde att du slog dig.

Hm.

Men ändå  – ”på näsan” – det var väl ganska skickligt?