Jag älskar träd. Symboliken, styrkan, omfånget, grenarna som sträcker sig mot skyn. Årstidsväxlingarna, livet.

Speciellt har jag kommit att älska ett träd. Det växer halvvägs.

Det växer halvvägs mellan vårt hus och stora vägen. Det är så mäktigt där det står, som en gammal dam som inte lämnar bondgården där hon är uppvuxen utan fortsätter att sträva på, vinter som sommar, ständigt hårt arbetande, ständigt värdig och gracil. Barnen och jag kallar trädet – originella som vi är – för ”mammas favoritträd”.

Men ni som har barn vet hur det är. Har jag ett favoritträd, så vill de ha favoritträd.

Inga problem, tänker ni kanske. Men då har ni inte fyra barn, eller iallafall inte mina fyra barn. För det fattar ju alla att man kan inte ha samma favoritträd. Inte som sin mor och inte som varandra. Det fattar ju alla!

Och då bröt det stora favoritträdbråket ut mellan barnen.

S lade raskt beslag på det här trädet – för på vår lilla väg finns det egentligen bara ett annat träd som står sådär för sig självt och är mäktigt uppemot skyn – alla ville förstås ha det men S var snabbast med det oslagbara argumentet att eftersom trädet är hjärtformat, så är det hans.

Lite hjärtformat är det ju.

Tillsammans utsåg de ett träd åt E. De tyckte att hon skulle ha en björk, eftersom björkar är finast.

Är det inte något ganska vackert över det? De måste inte själva ha björkar, som de tycker är finast. Men E måste ha en. Hennes träd behövde dock inte stå så mycket för sig självt, resonerade de, eftersom hon är så liten. Så hon fick ett träd på vår uppfart. Här är det.

A vill helst vara lite annorlunda än de andra. Han tänkte för sig själv i några dagar och förklarade sedan att han hade valt sitt favoritträd. ”Var är det då?” frågade syskonen, med lite sådär överlägsen ton. ”Det ÄR ingen speciell stans,” invände A. Hans favoritträd är helt enkelt: en julgran.

Frågan är inte var A:s favoritträd finns, utan när det finns. 

Då blev H arg. Hon ville ha ett favoritträd, ett eget, men det skulle vara annorlunda också. Fast inte så annorlunda. Det fick till exempel inte: –  vara någon annanstans än utmed vår lilla väg – stå för långt från vägen – vara för nära någon av våra andra träd – vara för litet – vara för brett … Till sist sade hon: ”Det är där” och pekade. Vi fattade inte och bad henne förklara sig. Hon vägrade. Så så är det.

Pick a tree, any tree. 

H har ett favoritträd. Det är ett av de här träden. Men hon tänker inte säga vilket.

Bara så att ni vet.

Nu har vi funnit oss relativt väl till ro med den här ordningen. Vi kan åka förbi våra favoritträd utan att det bråkas och suras, vilket är skönt, eftersom vi åker förbi dem dagligen. Men något inom mig går och väntar på den dagen då den till synes oskyldiga frågan ställes: ”Pappa, vilket är ditt favoritträd?”

Det kommer att bryta ut helt nya intriger, lobbygrupper, proteströrelser, tysta vredesutbrott, otysta vredesutbrott – ja, det kommer det. Det kommer att bli ett blogginlägg någon gång i framtiden.

Men just nu ligger frågan i det undermedvetna, i den karga apriljorden, som ett litet frö som ännu inte börjat växa.