Käre son. Jag ser dina ögon som borrar in i mina, i ett försök att se rakt in i min själ, ett försök att se och upptäcka lögnen. Lögnen. Du är så säker på att det är jag som ljuger, att det du säger är sant. Det som du har tänkt ut, själv. Listat ut. Deducerat. Och javisst, du har tänkt väldigt – bra. Väldigt logiskt. På sitt sätt. Fast det är sant som jag säger – det du påstår är en omöjlighet.

Igen ser jag dina ögon, som polisens spotlights på förbrytarjakt sveper de över mig, söker, inspekterar, analyserar. Men jag lovar dig – jag brukar faktiskt inte ljuga för dig. Inte heller nu ljuger jag. Jag ser, jag ser i din skärskådande blick att du nästan önskar att jag skall ljuga, att vi skall strunta i verkligheten ett tag, att jag skall bekräfta din idé. Jag skulle kunna göra det, men det vore osant och det vore – tja, olämpligt. För du förstår, i det här fallet finns det flera lager av sanning. Vi behöver inte ta alla idag. Men innan du blir vuxen finns det fler obekväma sanningar du måste ställas inför – på just det här området. Och därför kan vi inte ljuga om den här detaljen. För framtidens skull.

Din idé, min käre son, är fel. Jag ljuger inte. Tandfen och jultomten är INTE påskharens biologiska föräldrar. Bland mycket annat är det – ehmm – inte fysiskt möjligt.