E står och tittar på en bild på en bebis på vårt kylskåp.

-Ja dä, säger hon bestämt.

-Nej, det är en annan bebis, säger A med en slags speedad pedagogik i tonfallet. En helt annan. En som inte är du. Du är inte den bebisen. Du är faktiskt – han lutar sig fram och iakttar noggrant bilden av en helt nyfödd bebis, med skrynklor och den där karaktäristiska ögonformen kvar – du är faktiskt LIIIIIIIITE större än den här bebisen. Han ler ömsint mot sin lillasyster. Du är kanske inte ens en bebis längre, funderar han.

-Bäb, säger E bestämt och pekar på fotot och pekar på sig själv.

-Inte bäb, säger A. Jag menar: det är inte du. Du är E. Detta är en bäb.

-Bäb, säger E och pekar igen, men bara på bilden den här gången.

-Just det! jublar A. Just det! Det är en bäb, och det (pekar på henne) är du! Du min lilla lilla E!

-Nej bäb, säger E bestämt och pekar på sig själv.

-JA! Gulligulligulligullidej, vad SÖT du är. Och ingen lite bebis, nej, stora tjejen! A överfaller henne med ömhetsbevis och pussar henne tills hon torkar av sig noggrant. Under    det myckna utbytet av ömsesidig gosighet har H kommit in i köket och iakttar dem med riktig storasysterblick. Iskalla, värderande ögon sveper över hennes lillebror. Varma, mjukglada ögon betraktar deras lillasyster i hans famn. (A har hamnat i onåd för att han lånade hennes Nintendo-Petshop-spel utan att fråga och hade bort det, och också allmänt för att han existerar och stör henne).

-A, säger hon, med en avmätt artighet som jag också vill kunna frammana, vad håller du på med?

Han tittar upp från gosstunden och möter den där blicken.

-Öh, hej. Jo, vi firar att E inte är en bebis längre. Och att hon vet att det där är en bebis och inte hon. Han återgår till gullandet och gosandet med sin inte alls motvilliga lillasyster. H ögonbryn åker raffinerat i höjden och hon tittar högdraget på honom, med vad jag inbillar mig är samma blick som drottningen av Saba använde emot sandkorn. Var har hon fått det där ifrån? Hur gör man det? Jag vill också kunna – inte mot A förstås. Men det skulle vara bra att kunna ibland. Iallafall.

Samtidigt som H försöker tillintetgöra honom med sina blickar  ropar S ”Kom nu, vi skall levla upp!” inifrån vardagsrummet och A pilar iväg. På väg ur köket säger han till H att han tycker att hon också skall krama E och gratulera till att hon inte är en bäb längre.

H omfamnar sin lillasyster och viskar hörbart med stor betoning på andra ordet.

-E, DU är ingen bäb längre. Men det finns de som är det.

A tittar in i köket igen.

-Vem då?

H bara tittar på honom. Blicken säger allt.

-Om du menar mig, säger A, så har jag faktiskt bevis på att jag inte är en bäb. För jag är en STOOOOOOOR kille som skall sluta dagis. Men däremot i åttaårsåldern blir man väldigt bebisig igen, det säger faktiskt varje doktor, tillfogar han oväntat och jag får se H:s högdragna blick försvinna och ersättas av stora runda ögon. Hon är helt enkelt svarslös. Mållös. Handfallen. Paff. Hon saknar ord. Hennes blick påminner om bebisens på kylskåpets.