fick jag av A idag. Den föreställer vår döda katt Ville som ligger i sin grav, under det enkla träkors som M spikade ihop (”jag gjorde några extra vingar på korset så det skall se lite sorgligare ut” – titta på bilden så förstår ni. Den bubbliga varelsen som står bredvid är jag, och bubblorna är tårarna, de många tårar som jag fällt över katten.

Det var intressant att sitta bredvid A när han målade den här. Det är ju något med döden som fascinerar honom just nu, och at måla den här bilden kanske var ett sätt att förstå? Han berättade hela tiden för mig vad han målade och varför och jag märkte en ny sak: Han verkar kunna skilja på Ville och Ansgar nu. Förut har han inte gjort det så noga, båda är döda familjemedlemmar och båda sörjer vi och båda bor, tror barnen, på ett litet moln tillsammans med deras farmor i himlen.

Men den här gången pratade han bara om en katt och den lilla grav vi har på tomten till katten.

Till sist överräckte han teckningen med en flott gest och sade generöst ”den här kan du ha när du känner sorgen, så blir du tröstad”.

Sedan tillägger han, och alla fina tankar jag tänkt om hans mognad tar ett steg tillbaka: ”Han var ju iallafall ditt lilla barn”. Han tittar upp på mig, förvirrad igen. ”Nej, jag menar – din egen lilla katt.” Han kryper upp i mitt knä och lutar sig mot min axel. ”Äsch. Blev det fel? Jag sade fel bara, jag ville bara att du skulle kunna ha teckningen varje gång du är ledsen, även om du är ledsen för den där pojken, som var din bebis innan vi kom. För jag vill vara snäll mot dig så du inte är ledsen.”