A funderar över döden just nu. Barn i hans ålder gör ofta det och han försöker få ihop det, vilket jag på något sätt tror att man gör hela livet, oavsett om man är snart sex eller snart nittio. För vem vet, vem kan veta? Här har vi ett område där man bara kan tro.

Han funderade imorse.

-Mamma, du har ju ett barn som är dött. Som är den där Ansgar.

-Ja.

-Och det är du och pappa  lite ledsna för, vet jag.

-Ja, det stämmer. Fast vi är väldigt glada att vi har er.

-Mm. (paus) Men då har jag en bror som är död. Och en bror som lever. Och en som är död. Och vet du. Jag  är så klart lite ledsen för det med. Men också lite glad, för då kan han sitta där och prata med Gud. Säga så här: ”A borde få en riktigt rolig dag idag och också imorgon. Och E också skall få en bra dag. Och kanske – ja, varför inte? – H och S skall också ha en bra dag.” och då tänker Gud ”Ja, tja, ja, det var en bra idé. Det kan de få!” och så blir det så bara för att vi har en död bror. (paus) Så alltså även om man är ledsen över att Ansgar är död så är han fortfarande snäll emot oss. Så tror jag. (rusar iväg, smäller ytterdörren, skall ut och börja sin roliga dag)

Himlen, sedd genom vårt vackraste äppleträd