-Någon som vill följa med ut i trädgården? frågar jag mina barn och vinnlägger mig om att tonfallet skall låta lätt, nonchalant, som att jag inte bryr mig om vad de svarar. De sitter och ritar men tittar förvånat upp.

-Öh – nä, svarar H. Det regnar ju liksom.

-Men mamma, tillrättavisar S mig, och A stämmer in i vägra-kören med ett brummande.

Jag tittar på E. Hon ler glatt när jag föreslår att vi skall gå ut och hämtar sina gummistövlar. Jag hämtar mina. Vi klär omsorgsfullt på oss våra regnkläder och går ut. Det luktar så där förtrollat vårigt. Vi går ner för trappan. Vi utbyter en blick av skönaste samförstånd. Sedan springer vi mot den stora vattenpölen och börjar hoppa. Vi hoppar och hoppar och hoppar tills hunden blir alldeles förvånad och går och lägger sig på trappen igen.

E skrattar högt och jag skrattar med henne. Det är något så underbart härligt över att trotsa naturens bestämmelser om att regn är tråkigt väder, inomhusväder. E pekar ut en ny vattenpöl en bit bort och tillsammans tar vi oss dit. Vi hoppar lite försiktigt i den grunda ändan för det är är en stor och djup vattenpöl. Till sist kan inte E motstå längre och springer rakt ut i det djupa, som räcker henne lite högre än gummistövelskaftet. Plötsligt har hon kalla blöta fötter. Illtjut.

Vi går in igen men det var en kvart som jag alltid skall minnas. Vi hade lika roligt båda två.

När alla strumpor är bytta, gummistövlar satta på tork,  och regnkläder upphängda går jag och sätter mig bredvid M i vardagsrummet. Han tittar på mig, tittar på E, tittar på mig igen.

-Jag undrar bara en sak: när hon också är för stor för att hoppa i vattenpölar med dig, vad kommer du att göra då?

Jag tittar på honom. Hur länge har vi varit gifta? Det är väl uppenbart.

-Då går jag väl ut själv och hoppar, så klart.