Alltså H är ju så oändligt smart. Jag önskar att jag hade varit så smart när jag var i hennes ålder.

Hon kom upp från sängen där hon gått och lagt sig och bad att jag skulle komma in till henne med min mobil.

Jag misstänkte ett akut behov av att spela Angry Birds, men det var mycket intressantare än så. Hon hade legat och funderat på hur hon ser ut när hon sover. Och då kom hon på att jag kunde ju fota henne när hon ligger och blundar så fick hon se det.

Åh, om jag hade varit sådär smart i hennes ålder. Jag minns att jag låg med en handspegel i sängen och försökte blunda men titta upp så snabbt att spegeln fortfarande skulle visa mig när jag blundade så att jag skulle få reda på hur jag såg ut när jag sov. Det funkade ju inte. Tanken på att be en förälder hämta en kamera föll mig aldrig in.

Nåja. Kära H, så här:

Fast visst kan man se det lilla leendet? 

Möjligen kan jag trösta mig med att hon inte är så oändligt mycket smartare än jag är. Det första försöket att ta kortet resulterade nämligen i en automatisk korttagningspose, vanlig för bloggbarn. Se här:

Rätt naturligt egentligen. En sann prinsessa kan inte låta bli att le, vinka och – åtminstone- kisa  in i kameran.