Imorgon skall jag – med en förfärande domedagskänsla som i detta nu sprider sig i kroppen på mig – på vikingaloppis, Sveriges största vikingaloppis faktiskt.

Det är på A:s utmärkta dagis och anledningen är enkel: de som nu slutar dagis i vår, gruppen Vikingarna, fick frågan av sina fröknar om de ville göra något speciellt innan dagis slutade. Man var väldigt ense om att man ville gå nerför hela den 300 meter långa gatan och äta på pizzerian som ligger där. ”Hur skall vi få pengar till det?” frågade de pedagogiska fröknarna, och gruppen valde att ha loppis.

Alla barnens familjer har skänkt olika saker och vi skall väl också sluta upp mangrant och köpa saker.

Idag på förskoleklassprovdagen träffade jag E:s mamma (E är A:s bästa kompis, inte min E alltså) och hon berättade att E, liksom A, gick in på sitt rum och valde ut ett flertal saker att skänka bort. Sin lyftkran, till exempel. Och, berättade E:s mamma lyckligt, så har E äntligen bestämt sig för att skänka bort sitt väldigt fula golfspelande troll i porslin och hon berättade om glädjen föräldrarna kände när pojken kom till denna estetiskt kloka slutsats.

Jag berättade om hur A gick in på sitt rum och valde ut ett flertal av sin lillasysters saker som han ville skänka bort. Han är helt säker på att hon gärna vill sälja dessa saker och vi fick gå och sålla i hans påse när A gått och lagt sig. Men en hel del annat hittade vi också här hemma, så en hel del frycklundska saker finns även till försäljning.

Imorgon är det loppis som sagt. Och A är salig, för han vill köpa den där lyftkranen. Den är tydligen en meter hög och radiostyrd, o, under över alla under. Tyvärr är inte A den enda spekulanten, det finns fler som visat intresse. Men A är inte jätteledsen för det, för han har en plan ”Om lyftkranen är såld har E ett golftroll som jag kan köpa istället!” förklarade han köplystet för mig.

Så nu vet ni varför den förfärande domedagskänslan sprider sig i min kropp. Det är min estetiska själ som redan på förhand förfasar sig.