Nyvaken sitter hon i sängen. Låter uppvaknandet ta sin tid. Fortfarande dråsar sömnens dimmor över hennes ögon ibland. Men hon sitter. Sovankan i famnen, hon klappar den på vingen.

Ögonen fokuserar på något utanför fönstret. Jag sitter bredvid henne, vid datorn, men hon har inte noterat mig än. Jag undrar om det helt enkelt är ljuset hon ser, som när hon var en nyfödd bebis och tyckte att ljus var det mest fascinerande som finns.

En arm sträcks försiktigt ut, sedan ännu en. Med händerna häver hon sig upp. Ler mot mig, spexar lite.

Vi är hos mina föräldrar, annars ser jag henne aldrig vakna – inte förrän hon vrålar ”mamma!” med sin mest bestämda röst – men nu har jag suttit och skrivit på skrivbordet bredvid hennes säng här. Sett hur omvärlden griper tag om henne. Hur hon skakar sömnen och sin inre värld från ögonen och blir en del av vår värld igen.

Ett magiskt ögonblick, i det lilla formatet.