E och jag hade en sådan där diskussion häromdagen,  som mammor har med sina tvååringar.

Den handlade om en pappersnäsduk som hon tagit på dagis för att låtsassnyta sig lite grann, bara för att det ger en sådan skön vuxenkänsla. När hon hade gjort det, och faktiskt lyckats få den snorsmutsig, bad jag att hon skulle slänga den i skräpkorgen.

För en månad sedan hade det varit en toppenidé. Nöjesnivån på att gå och slänga saker i papperskorgen går endast att jämföra med att någon vuxen skuttar omkring med en i famnen och sjunger Små groderna, sade hennes ögon, då, på den gamla goda tiden, och hon skulle ha sprungit iväg, lysten att få prova på detta ljuva nöje.

Men en levnadsvan och sofistikerad tvååring kan inte hemfalla åt sådana simpla nöjen. Istället är det roligt att bråka med sin mamma om saker och ting. Så ett rejält vredesutbrott följde på mitt slänga-pappret-förslag, och E kastade sig ner på golvet, precis programenligt och skrek ”NEJnejnejnejnejNEJ” exakt som en äkta tvååring gör och skall.

Och jag försökte

a) resonera (men nu är det ju så här att…)

b) distrahera (titta, din goda vän J är här!)

c) argumentera (vi kanske kan prata om det här)

d) omformulera (kan du ge MIG pappersnäsduken?)

e) implodera (för att inte explodera)

Men inget hjälpte. En kavat och vaken tvååring gör inte sånt som mamma säger (inte ens min listiga ploj ”du får absolut inte slänga din pappersnäsduk i papperskorgen! Helt förbjudet!” hjälpte) och till sist förklarade en pedagog för mig att det här var ett problem de kunde lösa på egen hand och att det var fritt fram för mig att bara gå.

OK. Jag vet när jag inte är önskad av min lilla dam. Det framgår faktiskt rätt tydligt.

Jag gick mot grinden efter att ha kramat A, som är lättlämnad, lättbegriplig och harmonisk, som kontrast, och då – då kom E springande mot mig. Jag hade gett upp tanken på en hejdåkram från henne någonstans i höjd med hennes tredje ”dumma mamma”, men nu när hon sprang mot mig på det där vackra, härliga sättet, så började jag hoppas. Jag böjde mig ner mot henne och fick en god kram och – en sak till – en pappersnäsduk i min hand.

”Jag vet att du skall gå nu och jag förstår att det här med pappersnäsduken är viktigt för dig. Jag gillade den och tänkte behålla den, men du får den. Den är din. Må den bli dig till välsignelse,” tycktes hennes ögon säga, och jag skäms inte att säga att mitt hjärta gjorde en djupdykning, rakt ner i magen på mig.