Idag har jag för tredje gången varit med på prova-på-dag inför förskoleklassen i Skolstaskolan, det är A:s tur att börja i höst. Som vanligt fick barnen prova på inne- och ute-lektion, äta i matsalen och få lite information av fröknarna. Det var härligt precis som vanligt – alla barnen har tagit detta med att börja skolan till sitt hjärta på var sitt sätt.

H firade för tre år sedan genom att kräva nya ”skolflicke”kläder, kommer jag ihåg. Vi gick ut och åt glass och pratade länge om hur stor hon blivit.

S grät – för två år sedan på denna dag – över att han fick gå tillbaka till dagis efter prova-på-dagen, han såg sig som skolpojke direkt. Den ”läxbok” som barnen hade fått för att rita en bild från sommaren, fyllde han med bilder från sommaren i ett överambitiöst nit som – om jag får uttrycka mig eufemistiskt – inte har hållit i sig vad gäller läxorna.

A speciella sätt att bemöta denna dag var detta: för första gången sedan han föddes för snart sex år sedan så såg jag honom blyg. Kanske var det utsikten att vara stor, att få ett nytt sammanhang. Eller så var det bara det att det strulade lite med fruktutdelandet precis när det var hans tur. Sådant kan få den bästa att vilja krama sin mamma lite när allt är nytt och främmande.

Idag gläds jag åt att alla barnen lär sig och blir större och mognare för varje dag som går. Och så gläds jag åt att de går på Skolstaskolan, världens i särklass bästa skola. Hur många andra skolor börjar med att lära alla barn värdegrunden/skolsången, där de fyra första raderna är:

Jag är unik och värdefull
omtyckt och uppskattad för min egen skull
Du och jag är inte lika
men olikheterna, de gör oss rika

I de orden finns mycket levnadsvishet, en klokhet som genomsyrar allt de gör och gör att eleverna lär sig för livet.