Igår var det sommarfest på förskolan. Den är en härlig tradition som avslutas med en picnic – först uppträder barnen med sina sånger i sina olika grupper. Först de yngsta, som snabbt vill bli fria att springa till sina föräldrar, sedan de mellanstora, charmiga, färgglada – och sist de äldsta, de som skall gå över till skolans värld i höst.

Deras uppträdande är alltid lite speciellt. I år var det vikingatema, baserat, förstås, på att gruppen heter Vikingarna och att de har jobbat mycket med olika vikingaaspekter under våren.

Man blir ju så vansinnigt rörd som förälder när man står där och hör barnens ramsor och sånger – när de får var sin ros och en minnesbok med kort från förskoletiden. I år var det en personligt skriven dikt åt varje liten viking på framsidan – och en bild av ens barn, utstyrd till viking.

A ville höra sin dikt i bilen på väg hem, vid nattningen, igen – tre gånger, och imorse läste S den för honom. Ikväll vid nattningen sade han ”vi tar väl dikten en gång till, eller?” och lyssnade med stora öppna öron och i total tystnad. Ord som handlar om honom. Fint. Stort.

En liten bildbomb – klicka på den så blir den större och läsbar – från igår men framför allt från boken med bilder från förskoletiden – och några rader från intervjuer som personalen har hållit med barnen, samt – längst upp till vänster – dikten.