M tog med barnen till 4H-gården i Gränby i helgen och de såg alla djuren där och blev sådär glada och lyckliga som barn blir av djur. Vi har ju haft höns och i bilen hem så sade M till barnen att det skulle vara roligt att ha höns igen. Särskilt A, som väl knappt kommer ihåg våra höns, sken upp, lycklig över någon liten att få ta hand om, ge mat till, studera.

Sedan dess har han pratat ganska mycket om att vi nog borde ha höns. Igår var han dessutom hemma hos en kompis som hade kycklingar, så nu har intensiteten i hans önskningar ökat. Imorse vid frukostbordet fick vi höra argument han finslipat till max:

-Om vi hade höns, då skulle jag hjälpa till så jättemycket! Det skulle bli mitt jobb i familjen. Jag skulle göra allt allt allt. Ge dem mat, gå ut med dem i koppel, plocka upp bajs i påsar, ropa på dem när de inte vill komma in i huset, allt, allt, allt som man behöver göra med höns.

Oh no. Han kan ju uppenbarligen alldeles för lite om höns, eller alldeles för mycket om hundar. Nu MÅSTE vi ju verkligen skaffa höns, vi måste få lite verklighetsförankring i familjen. Jag sade det till M över frukostbordet och A var inte sen att stämma in:

-JAAA. Vi MÅSTE ha höns för annars har vi inte någon som – öh – vaktar huset.

OK. Han kanske inte vet så mycket om hundar heller.

-Och om vi inte har höns kommer jag aldrig att FÖRSTÅ naturen. Jag kanske tror att mjölken blir till i affären och att havre görs av plast.

OK. Han vet en hel del om föräldrar iallafall.