Hon skriker på natten. Nästan aldrig, men inatt.

Jag är hennes vagga. Personligt inkörd, invand.

Det enda som är ok i hela universum är att bli buren i famnen

av någon som med mjuka steg går fram och tillbaka,

någon som mumlar fram sången om trollmor.

Det är det enda som är acceptabelt. Det enda som är tryggt.

Jag är hennes vagga.

Körsbärsträ, tänker jag mig, med fin intarsia.

En mjuk madrass har jag med ljusa pastellakan,

och jag behärskar den rogivande rörelsen som inte kräver utan bara ger.

Lite gammal, lite gisten, lite gnisslar det om mig.

Men jag är en van vagga. I know how to rock.

Varje vagga vet vad belöningen är: ett barn som långsamt slappnar av,

lugnad av rörelsen och tryggheten,

ett barn som lutar huvudet mot en,

hon vågar släppa sin förtvivlade vaksamhet,

sin kamp med stormen.

Just nu är jag hela hennes värld, hela hennes ro, hela hennes förnöjsamhet.

Vi vaggar fram i natten, en minut i taget,

tar ingenting för givet,

begär inga löften om framtiden.

Allt är nuet, allt är gott.

Jag är hennes vagga. I know how to rock.