E kommer bärande på en hög med böcker som hon vill ha med sig, och säger stolt till mig: ”Mina bokar!”

Som mamma blir man ju så enormt stolt. Inte bara över att hon vill äga böcker, även om det i sig är nog för att få den här mamman att börja sentimentalsnyfta av lycka. Det är orden hon säger också!

Senast i förra veckan trodde hon att saker som tillhör henne heter ”dina”. Det är ju inte så konstigt, när alla hela tiden säger ”hämta dina skor”, ”är det här dina nappar?”, ”vill du ha dina mackor?” och så vidare. Den mest logiska slutsats man kan dra av det är ju förstås att saker som är hennes går under beteckningen ”dina”.

Men nu verkar något ha klickat till i huvudet på henne – har hon sett att vi alla kallar våra egna grejer för ”mina” eller att vi använder ordet ”dina” till fler människor än henne? – något är det iallafall – och nu heter det ”Mina!”

En annan sak: Regelbunden pluralböjning. Hur coolt som helst. Hon ser inte bara att det är flera stycken, hon vet att man kan ta ett ord som man kan och sätta till ”ar” efteråt så blir det flera. Bil – bilar — kam – kammar — napp – nappar — och nu ”bok – bokar”.

Ja, ja. Det är fel. Jag vet. Men ändå. Är det inte ballare att hon har hittat hela principen bakom hur man gör flertal än att hon har lärt sig bara ett nytt ord: ”böcker”? Jo, oändligt mycket ballare.

De grammatiska principerna har börjat gjuta sina spår i E:s hjärna. Och man blir så stolt så man nästan blir ogrammatisk själv och får lust att utbrista: ”Åh vad du är duktiga!” eftersom det är så många saker hon har lärt sig.