S undervisar E. Situationen är så underbar så jag kan bara inte ingripa.

-Det här är ett svärord: Fakjo. Kan du säga det? FAKJO.

-Akko, säger E lydigt.

-Bra, säger S. Säg aldrig det. Han tänker efter ett tag. Hmm. Kan du säga SKIT?

-Tåget, säger E. Leka tåget?

-Nej, säger S strängt. Du skall säga SKIT.

-Säga?

-Ja, säg SKIT.

-SIIIT, säger E.

-Mm, bra. Det får man inte heller säga.

-AKKO, säger E, inspirerat.

-Exakt, precis. Det ordet får du aldrig, aldrig säga. Det är ett fult ord. Han ler mot henne. Hon ler tillbaka.

-AKKO.

-Det här är lite svårt att säga, säger S allvarligt. Jag vet inte om du klarar av det. Men det är ett viktigt svärord. Är du beredd? UNGJÄVLAR. Kan du säga det?

-SÄGA, säger E hjälpsamt.

-Säg UNGJÄVLAR, säger S.

-SÄGA, säger E.

-OK, du kan väl inte det då, säger S. Det gör inget, du är så liten än. Men nu vet du iallafall vad svärord är, de här orden får du INTE säga, ungjävlar, skit och fakjo. OK. Om du säger dem, så är det FULT. Förbjudet.  Man får inte säga dem.

-SÄGA, upprepar E. Säga SIIIIT.

-Exakt. INTE säga skit. Eller fakjo. Eller ungjävlar. För om du gör det, vet du vad som händer då? Då är det allvarligt. E ser antagligen frågande ut, för han tillägger: Jag skall berätta vad som händer då. Då – då säger jag FAKJO till dig.

-AKKO, säger E förtjust.

-Exakt, säger S nöjt. Elev och lärare ler mot varandra.

-AKKO SIIIIT, avslutar E.