”Jag har slagit mig!” vrålar A, ”Jag behöver ett plåster!”

Han trillade på utetrappan medan han och S lekte med vattenpistolerna. Jeansen rullas upp för att förevisa och jag ser ett knä utan blod eller rodnad. ”Jag behöver ett plåster!” betonar han ännu en gång. Rösten är något mer defensiv nu när vi båda vet att det inte finns något i huden som visar att han har ont.

Utan ett ord går vi till badrummet. Han får välja: Giraff, lejon, eller Nalle Puh. ”Har vi inga Blixten McQueen-plåster?” Vi rotar runt men de verkar vara slut. Slutligen bestämmer han sig för en giraff och ett litet lejon. Vi tejpar fast dem.

Han tittar nöjt på.

-Jag siktade på S men han duckade så jag missade och trillade, förklarar han. Då skrattade S, tillägger han utan bitterhet. Han nuddar vid lejonplåstret med tummen och förklarar: Men det gör inte alls ont nu.

Så är det väl. De värsta såren sitter i stoltheten. Det sköna med att vara fem år fortfarande är att man inte behöver något annat än ett plåster eller två på ett knä, sedan är även själen ihoplappad, fullt fungerande och beredd på nya äventyr.