-Du tjatar och tjatar som en vuxen. Och när du inte tjatar så målar du! skriker A och smäller H:s dörr så att det ekar i hela huset.

Från H:s rum, där H sitter kvar, emanerar en tystnad så tjock att den nästan har en lukt – en sur och syrlig lukt, i så fall, som skivad citron. Tystnaden är full av övertoner, full av mening och sårade känslor.

-Varför säger du sådant till din syster? frågar jag A. Hon blir ju ledsen då.

-Det är SANT. Hon tjatar och tjatar och målar och målar och tjatar och målar och –

-Fast det är ju inte hela sanningen direkt. Hon gör ju annat också, eller hur? Hon sjunger, hon är snäll, hon leker med dig…

-Hon lånar ut sina mjukisdjur, viskar A, med ett tonfall som jag upplever som lite ångerfullt.

-Jaa, och hon lär dig bokstäverna, och hon går alltid med på att ni skall lyssna på din musik när ni leker tillsammans. Så jag tycker du skall säga förlåt till henne.

A öppnar dörren på vid gavel igen. H sitter vid skrivbordet.

-Förlåt H, jag glömde säga att du är MESIG och har dålig musiksmak också.