Här sitter jag vid datorn och så hör jag S snyfta till inifrån sin säng. En snabbt passerande mardröm kanske, eller bara en obehaglig ställning? Vad det än är blir det bara en snyftning och sedan tyst. Jag jobbar vidare vid datorn, men någon annan har hört. Någon annan har vaknat. Någon annan har långsamt jobbat sig upp i panikstämning.

-S! S! vrålar E inifrån sin säng. S! S gjåte!

Jag tittar snabbt in till S som somnat om, om han nu någonsin vaknat, och går sedan in till E och lugnar henne. Jag säger att S sover nu, att det inte var någon fara. Att hon också kan sova. Hon tittar vaksamt på mig, som för att se om jag bara förgyller verkligheten eller talar sant. Jag säger att det är sant, S är inte lessen.

Vi kramas, hon lägger sig. En ny snyftning inifrån S. Rörelser ifrån E:s rum. Jag hör att hon ställer sig upp, men hon ropar inte, har inte panik i rösten längre. Hon står upp, sval och säker i spjälsängen, och sjunger:

-O ajajajaj BUFF, o ajajajaj BUFF, med liten klar sångröst. Jag tittar på henne från dörröppningen. När hon ser mig avbryter hon sig mitt i buffbuffandet och så säger hon: Chunga för S. S schova nu.

En lillasyster som försöker sjunga en ledsen storebror till sömns (helt i onödan förvisso, eftersom han fortfarande inte vaknat), en sådan lillasyster är en lillasyster som mött mycket kärlek och omsorg från sina storasyskon. Hon har lärt sig värdet av tröst, och ger lika väl som hon får ta emot.

Som mamma till ett sådant gäng kan man sova gott om natten.

Snäll mot de snälla.