-Vad finns bakom det blåa däruppe? frågar A när vi går upp från badet. Vi blir lite ställda. H svarar direkt ”Änglarnas rike.” och morfar att man inte kan veta. A säger till sin morfar att jag tidigare svarat ”Rymden” på frågan, och jag nickar, för man vill ju vara konsekvent.

Mina tankar tar långa kliv uppåt de himmelska sfärerna. Vår Herre. Ansgar. Barnens fasta tro att Ansgar, vår döda katt Ville och vår farmor bor tillsammans på ett vitt ulligt moln. Under tiden har dock A pratat vidare med sin morfar. Morfar har problematiserat situationen genom att fråga A vad som i sådana fall finns bakom rymden.

Sådana problem är så lätta för en snart-sexåring så man blir  rörd och längtansfull. Rörd över tanken på den där oskuldsfullheten hos barn som gör att det är så enkelt, och längtansfull eftersom, åh, tänk vad härligt om det vore så enkelt.

-Ingenting finns bakom rymden, svarar A. För universum har inget slut och rymden och universum är samma sak.

Så var den diskussionen avslutad. Fast inte riktigt ändå, för när jag stoppar om för natten viskar A till mig:

-Först är det den blåa himlen, sedan kommer rymden som aldrig tar slut. Och Jesus, han bor i min garderob. Där står han och kikar lite på mig och hjälper mig att välja kläder och annat som är bra.

Jesus Kristus, människornas frälsare, och dessutom en originell och kreativ personlig moderådgivare åt min son.