Vaknade imorse av följande ljud som upprepades och upprepades: pytteliten knackning, litet smackande ljud som när plast landar på trä, E:s röst som säger ”ajabaja”, pytteliten knackning, litet smackande ljud som när plast landar på trä, E:s röst som säger ”ajabaja”, pytteliten knackning, litet smackande ljud som när plast landar på trä, E:s röst som säger ”ajabaja” – och så vidare.

Går upp för att kontrollera, då har E gått in i A:s rum, tagit alla hans Ninjago-skelett och andra lego-otäckingar, ställt upp dem i en hög längst upp på trappen, före trappgrinden. De står där, som soldater på led, och hon bakom, som generalen som inspekterar styrkorna.

Sedan puttar hon dem i ryggen med pekfingret, en efter en, så att de smätter iväg nerför trappan och åstadkommer det smackande ljudet. Sedan har hon övermannats av insikten att man inte får göra så och förmanat sig själv.

Och sedan glatt hoppat vidare till nästa gubbe, smättat iväg, förmanat. Och igen, och igen, och igen.

En rätt oförsiktig general.