”Tio tusen röda nålar vill jag giva dig,” sjunger H. Hon går omkring i vår trädgård, dit jag har skickat ut henne att gå av sig lite uppdämd vrede. Det där med att sjunga – och med de nya texterna – har hon kommit på själv. Hon sjunger hjärtligt och högljutt, på tonfallet låter det som att hon är på gott humör och på sången som att hon är helt tondöv (vilket hon inte är, men hon är arg). ”Jag blir så ARG när solen skiner över hela Sveriges land,” sjunger hon vidare.

Sedan tystnar hon ett tag, tänker efter, och, drämmer i med ”små grodorna, små grodorna, är lustiga att slå”, hon upprepar raden och när hon kommer till nästa textrad stannar hon för att tänka till, se om hon kan gå vidare – och fortsätter sedan med lycklig stämma:

Små grodorna, små grodorna är lustiga att slå
små grodorna, små grodorna är lustiga att slå
Blå öron, blå svansar, blå — fötter får de då
blå öron, blå svansar, blå fötter får de då –
oooo, ack-ack-ack, oo, ack-ack-ack, oo-ack-ack-ack-ack-aa
oooo, ack-ack-ack, oo, ack-ack-ack, oo-ack-ack-ack-ack-aa

Hon är glad vid det här laget, glad, tror jag, i första hand över hur hon lyckades skriva om texten så att den blev arg och elak, sedan över rimmet med ”slå” och ”då” och sedan hur utsökt bra det passade att de slagna grodorna sjöng ”ack-ack-ack”, så nu sprintar hon strålande lyckligt fram till mig.

-Har du hört min nya text?! hon ropar förtjust, och sjunger den igen under glada fnitter. Hon är inte arg längre, hon är den nöjda konstnären som målat av sig sin vrede på sitt staffli och är nöjd med sitt verk.

Jag förstår hur hon känner, jag förstår det verkligen, och jag njuter med henne. Jag vet hur det känns när orden sitter som en smäck, när det blev så bra så det känns som att det var meningen med texten, att man skulle skriva om den – när man bara gläds och gläds och älskar sig själv och sitt nya verk, hur man känner sig inspirerad från topp till tå – – –  men jag är ju mamma också. Så jag måste säga det jag säger:

-Om du är lite gladare nu kanske du skall gå och be A om ursäkt för att du smällde till honom?

-Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH! Han IRRITERADE ju mig!

-Det är aldrig OK att slåss. Gå och bli sams med honom nu så kommer det att kännas ännu bättre. Hon tvekar. Jag säger listigt: du kan sjunga din nya text för honom, om du vill.

Ett leende kryper upp på hennes mungipor. De dras inåt, uppåt, till en nästan introvert glädje. ”Bra idé, mamma,” säger hon kort och militäriskt och ger sig av på jakt efter sin lillebror.

Jag ser dem längst bort i trädgården. Nu kramas de. Nu säger H – och jag hör hennes röst lika tydligt som om hon stod tätt intill mig –

-Skall vi leka en ny lek A? Den heter ”små grodorna” och du är groda. Och så gör man så här som i den här sångtexten….

Hm. Hoppsan! Just den inspirationen var kanske lite oväntad.