Det är dags att sova. Men det är jättesvårt när omständigheterna är emot en.

Vi bor ju på landet, så vi har inga högljudda grannar. Inga traktorer är ute och kör och stör. Inget rådjur som står och skäller upprört i skogen.

Det är bara ett problem.

A:s smurfar bråkar så förfärligt så det går helt enkelt inte att komma till ro.

Tack och lov att jag kunde ingripa så rådigt och ordna upp situationen.

A mom’s gotta do what a mom’s gotta do.

Det enda är att jag känner mig lite, lite som Gargamel.