Jag tror att alla föräldrar längtar efter att höra tre små ord från sina barn. De där tre små orden som ringer av tillit och samhörighet, de där orden om kärlek. Varje ritat hjärta, varje hållen hand, varje uttalad kärleksbetygelse sitter i våra hjärtan, från det första ”mamma” och framåt.

Man tycker ju att ännu bättre än tre små ord, vore ju fyra små ord. Hela 33% bättre faktiskt. Men det är inte nödvändigtvis sant.

Idag när vi satt i bilen upphov nämligen E sin stämma och sade fyra små ord. Inte bara det, alla hennes syskon höll omedelbart med om det hon sade. Det var som att hon uttryckt vad de länge känt men inte riktigt kunnat formulera på samma enkla och rättframma sätt. En lättnadskänsla uppstod i bilen och de stämde alla in med ”Precis!” EXAKT.” och ”Just vad jag tänkte säga.”

De fyra orden hon sade, som tydligen var så otroligt sanna och riktiga att de som hörde dem omedelbart kände hur de vibrerade i deras hjärtan och upptände en lust att hålla med, att strida för sanningen i orden, att orka stå på barrikaderna och kämpa just exakt för dessa ord, de fyra orden är exakt och ordagrant såhär (och sades för övrigt medan jag på mitt självutgivande moderliga sätt sjöng ”Mamma Mu-sången” för att E skulle bli glad)

”Mamma ska INTE chunga.”

Jaja, skyll dig själv då.
Då tänker jag inte heller stå till tjänst med min version av ”Sjörövar-Fabbe”, bara så att du vet.