Om man är två år är Liseberg märkvärdigt och fruktansvärt. Underbart för att man får göra så roliga saker, som att rida på en svan eller köra en egen bil, eller snurra i en trumma. Förfärligt för att allt det underbara tar slut. Som en metafor för livet självt rör man sig mellan yttersta salighet och vredesutbrott galore.

…och så somnar man när det är som mest spännande…

Om man sedan är sex år är Liseberg en plats där man kan åka bergsbanor ovanför trädtopparna, där man kan bli beskjuten (av vatten) och till och med själv få flyga ett plan. Tillräckligt lång för att njuta vissa av vuxenbanorna, till exempel Lisebergsbanan, och tillräckligt ung för att ha genuint roligt på Farfars bilar.

Om man däremot är sju år och för första gången har upptäckt den speciella blandningen av fridfullhet och pirr i magen som det ger att åka slänggunga, då är Liseberg en plats där magin växer var man en går fram. Visst är det fortfarande roligt med barnbanor om man får vara den stora, vuxna, som ger råd och stöd åt yngre syskon.

Och om man är åtta. Om man är hela åtta år och faktiskt alldeles för stor för de barnsliga nöjena, utan vill vidare, till sockervadd och lyckohjul, åka själv på Flume Ride och fnissa med tonåringar i Kållerado, i ny klänning och finskor, ja, då är man själva essensen av lycka och sommarglädje, av sofistikation och världvan elegans – om man är en sådan åttaåring…ja, då är det skönt att familjen har en tvååring så att man ändå, med hjälp av detta alibi, får åka ponnykarusellen.