-När är det sommar, frågar S misslynt på morgonen.

-Nu! svarar jag och tänker på all grönska, alla blommor, solen, baden, böckerna, glassarna, grillen.

-Nej, säger S, jag menar SOMMAR. Jag menar när det HÄNDER något! Jag tänker på när någon trillar i vattnet eller någon får en RÖDMANET på sig, eller när du blir superorolig mamma bara för att vi klättrar i bergen och får små skrapsår på knäna och när getingarna kommer och du springer och viftar med händerna och pappa blir så där JÄTTESUPERRÖD för att han har glömt solkrämen och kanske råkar man plocka NÄSSLOR när man skall plocka blommor och – han hejdar sig med lysande ögon – RIKTIG sommar alltså.

-Ah, då förstår jag vad du menar, säger jag. Det blir nästa vecka.

Längtan till idyllen.