Imorse sade jag lite ogenomtänkt till A:
-Nu är det din näst sista dag på dagis, killen. NÅNSIN!
Han hejdade sig på sin väg ut ur bilen och tittade på mig medan ögonen fylldes med tårar.
-Men menar du att jag aldrig mer kommer att gå på dagis?
-Öh…ehm…ja. Du skall ju börja i skolan, vet du!
-Men på dagis då! De kommer att SAKNA mig. Min plats kommer att vara tom. Ingen jacka under mitt foto, inga skor vid mitt namn. Stackars alla fröknar. Det blir så tomt för dem.
-Ja, och tomt för dig med kanske?
-Men mamma! Plötsligt verkar han glad igen: Jag skall ju bli stor och börja skolan! Jag har det bara bra och roligt. Men det är fröknarna som inte får gå vidare, det är dem det är synd om.
-Ehm, jag måste nog berätta en sak till, A.
-Vad?
-Att din plats som du har dina kläder på kommer nog ett annat barn att få då. Och din skoplats med.
Han ser allvarligt på mig och tänker länge.
-Det är OK, konkluderar han till sist. För jag kommer att få en ny plats för mina skor och mina kläder. I SKOLAN. Och fröknarna kanske blir lite mer tröstade om det kommer en annan unge till min plats. Så det är OK. Bara de kommer ihåg att det är MIN plats, egentligen.
Snart går han i skolan.
3 svar till “Slutet på en era”
Jag kan nog garantera att det glömmer fröknarna aldrig, aldrig ♥
(Just nu är jag för trött men) om vi bollar det här fram och tillbaka ett par gånger, får vi nog material till en filosofisk och absurd film, skulle jag tro. Jag ser framför mig ett samhälle där alla undrar om de existerar och inte vågar somna (kanske för att jag just nu är trött) av rädsla för det definitiva utslocknandet. Folk går omkring med alltmer höggradig psykos. På slutet visar det sig förstås att ALLA existerar. Några luckor i manuset (för att jag är trött nu) men du ska ju ha litet att göra också!
Hälsa A!
Stort att få börja skolan! Som du säger det är verkligen slutet av en era och början på något helt nytt. Spännande och roligt och STORT! 🙂
Jag läste din kommentar om H’s födelsedag hos mig – puh vilken mardröm du gick igenom precis som du skrev, kan bara föreställa mig känslan. Men var nog precis som du skrev att Ansgar skickade sin lillasyster till er i stället, jag tror nog att våra barn har ett finger med i spelet här.