Du och jag är i affären. Du vill lägga en stor påse kikärter i vagnen. Jag vill inte det. Kaoset är ett faktum.

Trotset kommer till dig som en stor våg kommer till någon som simmar i havet: bemäktigar sig dig,  som du inte planerat, inte tänkt, inte har kontroll över. Vågen lyfter dig, leder dig vidare in i stormen. Störd, irriterad och obekväm virvlar du irriterat, flyter iväg, förs bort in i kulingen, fångad av en stormvind.

Jag vill lyfta dig till mig, hålla dig hårt, göra dig trygg. Men den vredesvåg som svept dig med sig låter dig inte förtöjas. Du springer, du flödar, rinner, forsar, strömmar. Ilskan går åt alla håll, som vita vågkammar som talar om för omvärlden att här är stormen.

Du far fram som en vind, vad bryr sig en vind om förbud? Allt som man inte får, allt som man inte skall, allt som man inte vill, skall göras. Måste göras. Vreden kräver sitt.

Vi länsar hårt på ett brutet hav. Farten är hög och vädret dånar efter oss. Ett skeppsbrott mot klipporna verkar det oundvikliga slutet. Men.

Den vågtopp som lyfte dig släpper dig lika plötsligt och oförklarligt, som en kastby som kastat klart. Du dimper ner i mitt knä. Som efter åska luktar allt plötsligt friskare,själva luften är återställd, hälsosam igen. Du är här, du är trygg, du mår bra nu. Dyningar och svallvågor ebbar iväg. Stiltje. Lugnet efter stormen.

Ingen av oss vet vad som hände riktigt. Vi bara drogs med, du av stormen, jag av floden. Men nu är lugnet här, en stilla bris, en viskning. Du och jag.

Upprepas och upprepas ad infinitum,
eller tills tvåårstrots övergår i treårstrots som övergår i fyrårstrots som…