-Jag skall spela och vinna, anförtror A mig. Jag vinner nämligen varje gång. Och så skall jag skryta om att jag vinner. Det kommer att bli toppen.

-Vilket nummer skall du satsa på då? frågar jag, när vi närmar oss lyckohjulet.

-Sex förstås, eftersom jag fyller sex, säger han.

-Skall du inte satsa på något mer, du har två biljetter som du får satsa med, säger jag.

-Nej, det räcker med nummer sex.

Och hjulet snurrar. Och jag, och många andra mammor som står där med förhoppningsfulla barn, upprepar våra respektive förmaningar om att man väldigt sällan vinner på lyckohjul. Att man inte får något bara för att man betalar sina pengar. Att det är för att satsa man betalar, inte för att vinna.

-Jaja, men jag vinner jämt, säger han, avvärjande. Det är min superkraft.

Hjulet stannar. Förbi sexan. Femton, tjugo, vänta nu, en, två, tre – det stannar på sex. Det stannar på sex!

-Du vann! skriker jag hänfört.

-Jag vet, svarar han,lugnt och blaserat.

Det blev ingen storvinst. Men en blå häst med regnbågsfärgade ben, som nu fått det vackra namnet Alfred Ponny. Och förutom detta vann han ännu mer självsäkerhet: nu VET han att hans superkraft är vinnandet.

Min superkraft är att stå under och ta emot de gånger hans superkraft inte löser ut.