Åkte och hämtade S som varit och lekt med en kompis. Med mig i bilen har jag de tidigare upplockade H och A och så fort vi kommer in till kompisen kastar de sig in i lekarna och kompisens pool.

Pappan till S:s kompis nickar vänligt och bjuder på ett glas kall saft, medan vi småpratar lite.

Efter ett tag berättar jag att när vi kom dit frågade S:s kompis A om de kunde stanna och leka lite och A hade då svarat: ”Japp, om min mamma börjar prata iallafall.” och hur barnen i väldigt hög grad är medvetna om att de har en mamma som gillar att snacka. Lite generad är jag över det – jag pratar ju alltid och gärna och länge. Jag vet. Jag berättar att mina barn, med fin psykologisk fingertoppskänsla för vad som behöver sägas,  brukar förmana mig när vi går i affärer ”om vi träffar någon du känner får du INTE stanna och prata. Du får bara säga ”hej” och gå vidare.”

-Ja, säger S:s kompis pappa. Jaa. Tja, fast det hade ju varit värre om du hade varit massmördare.

Yes! Det var det jag visste att det fanns värre saker än att vara ohämmat social. Nu behöver jag bara pränta in det i barnen. ”Det är värre att MÖRDA folk än att stanna och prata med folk” skall bli mitt motto. Eller, lite mer kortfattat (om det nu är bra med ett kortfattat motto om långrandighet) ”Hellre social än mordisk”. Eller – åh, jag vet, en jättebra! – ”Jag pratar, alltså mördar jag inte”.

Tror ni det skulle funka tryckt på en t-shirt?