The reader.
-Det här är min favoritbok, säger A, och håller upp häftet med beskrivningen till hur han byggde sin Lego-polishelikopter. Jag läser den nästan varje kväll! Den är toppen, det är så spännande. Hur blir det en helikopter? Från början av den här biten – här – på den här sidan, sätter man bara ihop fyra svarta åttor. FYRA SVARTA ÅTTOR! Och så blir det en hel helikopter. Jag tröttnar aldrig på att läsa i den, för man fattar inte hur de har listat ut att om man gör så som de har tänkt, så blir det en helikopter.
-Ah, säger jag, och tänker på hur många kvällar jag slösat bort på deckare och chic lit.
-Den här är också bra. Han håller upp ännu ett Legoinstruktionshäfte, ett Ninjagoslott (eller fästning eller något). Den här är bra, men inte lika spännande. Men det finns en intressant extrasida här om alla vapen som finns i Ninjago.
Jag känner att jag tappar intresset omedelbart. Ninjago-gubbarna, de goda och onda och silvriga och gula och alltihopa, det verkar helt urtråkigt. Men jag gillar idén att läsa Legoritningar innan man somnar. Känns som en aktivitet som borde bygga trivsamma drömmar.
-Den här då? Jag håller upp en annan Legobeskrivning, en till en brandstation.
-Urtrist, säger A bestämt. Visst, själva brandstationen är kul. Men beskrivningen är helt – ja, jättetråkig. Man fattar den första gången man läser den. Sedan behöver man aldrig läsa om den. Det är därför jag har den i den HÄR lådan (han pekar) för där har jag alla dem som jag aldrig skulle ha låtit folk skriva om JAG bestämde på Lego. Han lutar sig mot mig och viskar förtroligt: Du vet, beskrivningen är det viktigaste. Själva Legogrejen bygger man ju och leker med och sedan är det slut. Men INSTRUKTIONEN varar för evigt. Om den är bra.
3 svar till “Connaisseur”
Men han är ju helt UNDERBAR den klurige A! Älskar att läsa dina återgivningar (-heter det så, verkligen?) och beundrar ditt minne! Vår son berättar många roliga saker, men jag har så svårt att minnas dem ordagrant, så som jag minns blir det så ofantligt klent i jämförelse med verkligheten. Glad för att du minns och bjuder vidare! KRAM
Slutmeningarna! Vilket djup!
Underbart! Hur många gånger har jag skrivit så här i kommentarsfältet nu egentligen? Men dina barn säger så underbara saker och ditt sätt att återge (blev också osäker nu, Mirali, men så skriver man väl?) dem är underbart det också!