-Fart, jag är fart, mumlar S för sig själv. Han peppar sig med Blixten McQueens odödliga ord ur Disneyfilmen Bilar, men egentligen är det inte fart han behöver utan mod. Han har nämligen bestämt sig – av någon totalt obegriplig anledning – för att lyfta en krabba ur krabbhinken och hålla den själv.

Poängen med den idén är som sagt en förborgad hemlighet för förnuftiga människor och jag förmodar därför att den har något med manlighet att göra.

Hans händer liksom hovrar över krabbhinken där dagens fem nyinfångade krabbor klättrar omkring i sitt vatten. En liten kusin till S har slängt ner lite korv åt dem, så att de skall få någon mat, och det är väl inte helt uteslutet att de slåss om maten därinne – eller så stämmer A:s lite sötare teori om att de bara ”dansar lite med varandra”. Oavsett vilket så rör de på sig så det smattrar om hinken, och de där klorna de har avspeglar sig i S stora runda ögon.

Han bestämmer sig för att fånga in den krabban som de givit namnet ”Danska linser med te” (efter en rad i Povel Ramels Sorglösa brunn. Skälet till att de ansåg detta vara ett lämpligt namn på en krabba är en lika väl förborgad hemlighet som hela krabblyftsidén). Den är minst och har vackrast mönster – den mest sympatiska krabban, kanske, för de andra har fått följande  namn: Bajs, Prutt, Stora Röda och Den Onde.

Jag sitter på bryggan bredvid och minns att jag som något äldre än S hade manetkrig med mina kusiner, på just denna plats. Trenden från barndomen att göra äckliga/onödiga/smärtsamma saker verkar ha överlevt till ännu en generation och jag tittar på hur han, omgiven av kusiner och bror, sticker ner fingrarna i vattnet och med ett resolut grepp långsamt och dramatiskt lyfter upp krabban med det vackra namnet.

Det syns att han känner sig stolt, stor och möjligen en aning desillusionerad – att hålla i en krabba är inte så farligt som det känns innan man håller i den.

Han ler mot mig och klappar fint på skalet och säger att han gillar Danska linser med te och önskar honom lycka och välgång på de sju världshaven (han använder inte exakt de orden men det är kontentan av hans tal). Så poserar han stolt för ett foto och för sedan oförsiktigt sin andra hand framför Danska linser med te. Danska linser med te fintar med vänstern och satsar på sin högerkrok mot S:s lockande pekfinger och jag blundar instinktivt.

Sedan: inget – och jag öppnar förvånat ögonen när det förväntade vrålet uteblir.

Sommaridyllen är räddad för den här gången. Frid råder åter i den lilla västkustska viken.

S har klarat ännu en svår sak – en bättre svår sak ur min synpunkt –   för med en instinkt som passar en orolig själ som hans, hade han tydligen en mental beredskap för alla tänkbara hotande faror.  Han fintade inte åt något håll alls, utan agerade rättframt och effektivt, och innan något öga hann uppfatta rörelsen återbördade hans hand Danska linser med te till platsen för dess framtida lycka och välgång. Ett plask hördes, och en suck av lättnad.

Och därmed visade det sig att S, som vanligt, hade rätt: Fart. Han är fart.