E vaknar på diffust men definitivt dåligt humör. Det var denna typ av morgon Lotta på Bråkmakargatan klippte sönder sin tröja. Det var denna typ av morgonhumör som fick Napoleon att invadera Ryssland.

E inriktar sig mer på att kasta smör, müsli och skedar på sina syskon och föräldrar vid matbordet.

Vi försöker distrahera, truga, muntra upp, avleda. Men vi möts av styv kuling.

Vi testar med att prata om vad kul det skall bli på förskolan, om söta katter, om helgen framför oss. Vi hukar under full storm.

Vi får villig hjälp av storasyskon som dock nästan kantrar inför vindar i orkanstyrka. De äter snabbt och lämnar skutan.

Vi utbyter en blick av inspirationslöshet – vad gör vi nu?

-Vi kanske… börjar jag och hoppas att en idé skall dyka upp medan jag pratar, kanske…

-Jag vet! säger M. Vi försöker få hennes kraft att arbeta FÖR oss istället. Vi gör henne till ansvarig för alla kontakter med telefonförsäljare.

-Ah…, säger jag långsamt.

-Det kommer att funka, säger han. När hon betat av ett par stycken kommer de att börja varna varandra. De kommer att NIXa oss istället för tvärtom!

-Det är möjligt, säger jag. Hon har mycket kraft.

-Hon kommer att kasta saker på dem genom luren, säger M förtröstansfullt. Müslin kommer att forsa genom telefonledningarna och träffa dem i örat. Moahahahahaha!

-Moahahahahaha! instämmer jag.

E har tittat intresserat på oss under detta samtal. Hon ler och tar av sig haklappen,kryper ner från sin stol och kommer fram till oss.

-Jag skratta åsså, säger hon. Hahahahaha! Vi tittar förvånat på henne och hon skrattar igen.  Jag kama pappa, förklarar hon och kramar. Jag kama mamma, säger hon och kramar. Nu jag klappa kattungar, förklarar hon sakligt.Hon trippar iväg, mild som en sommarbris, lycklig som en solreflex. Allt oväder har dragit bort. Regnbågar på väggarna.

-Jaja, säger M. Det var en vacker dröm, det där om telefonförsäljarna.

-Det var det, säger jag. Och det kanske inte hade funkat ändå. Man kanske inte blir telefonförsäljare om man inte gillar att bli utskälld.

Vi tittar ut i hallen och hör henne sjunga inifrån badrummet:

-Händerna, händerna, jag tvätta, tvätta händerna…

-Hon är söt som en karamell, säger jag.

-Söt som en Butterickskaramell, säger M, och går att hjälpa till med ansiktstvätten.

Den gulligaste orkanen.