-Visst är det skönt att vi har kattungarna så att det blir lite liv här? säger S och håller den mest kolsvarta av de tre kolsvarta i famnen.

-Jaa, säger E förstående och försöker slicka kattungen på örat.

Jag ser mig omkring, på H som har en kompis på besök som hon utforskar äppleträden med, på A som hoppar studsmatta och hittar på egna polisssånger medan han studsar, på E:s vagn, rustad för äventyr, fullastad med olika mjukisdjur, och på  M som står och sågar brädor. Jag tittar på mina olika IKEA-kassar, kläder från skola/dagis, kläder till skola/dagis, tvätt till torkvinda/tvätt från torkvinda. Jag hör Spotify gå varm av Magnus Uggla-låtar och nu ser jag hunden uppvakta de vuxna katterna med glada skall som bemöts av ett kyligt högdraget väsande. Hunden tolkar ljudet som ”ja! Jag VILL leka!” och börjar jaga dem. De river iväg som vore de en MC-klubb på vårens första dag.

-Annars vore det så tomt på något sätt, säger S.

Jag ser kattungarna rinna upp och ner för trappan. De jagar varandra i någon slags galen lek som inspirerade till titeln på det här blogginlägget, och hoppar mellan barn och trappa och varandra och allt som de kan komma på.

Och jag håller med S.

Kattungarna är det slutgiltiga steget, kronan på verket, den mest absurda livsinjektion som vi någonsin inte har behövt men ändå njuter av.

Och nästa år skaffar vi höns.

Nej, ensamheten på landsbygden är inte så fruktansvärt akut som vissa tror.