E i den rosa plaskpoolen. Hon skvätter, hon hoppar, hon skrattar, hon ”simmar”, hon sjunger, hon leker,  hon njuter. Själv sitter jag vid sidan av och njuter av att hon njuter.

-Mamma bada nu, förklarar hon och pekar vart jag kan gå i.

Jag bestämmer mig att det är ok att bada fötterna. Hon blir mycket förtjust.

-Mammas fot BADAR!!! Annan mammas fot badar!!!

Det är verkligen en härlig ålder där det är lika kul att högerfoten badar som det var att vänsterfoten gör det. Ett nytt glädjeämne, hurra! Iallafall, båda fötterna i.

-Mamma HOPPA nu.

Jag hoppar upp och ner, och E med. Jag studsar av lydnad och hon av ren och skär levnadsglädje.

-Mamma (det är ett svårt ord och hon uttalar det så  noga och försiktigt hon kan) KVÄTTA nu.

Jag skvätter lite med fötterna och E skvätter tillbaka. Vi skrattar för att det är härligt att stå där och skvätta på varandra. Men plötsligt byts E:s blick ut, blir bekymrad, mörk. Hon pekar på mitt ben:

-Mamma BLÖT! säger hon, som om hon just upptäckt något betydligt mer häpnadsväckande än att man blir blöt av vatten. Känslan i hennes utrop är ungefär detsamma som man skulle kunna göra om man sträcker ut handen för att ta en god bit choklad och får en livsfarlig geting i handen istället. Hon ryser verbalt, liksom: Mamma BLÖT.

Det kan inte få fortgå. Hon försöker torka av mig med det hon har, sina egna händer. Det blir ju förstås ännu blötare. Hon blir verkligen förtvivlad. Jag försöker kontra med att hon också är blöt, att man blir blöt när man badar, men hon är mycket oroad över detta. Hon drar till med ännu ett svårt ord:

-Mamma Hhhhhhannuk (det tydligaste H du någonsin hört). Torka. Mamma torka hhhhanuk.

-Nej, men det är ingen fara. Man skall vara blöt när man badar! Du är också blöt, titta! Vi är blöta ihop!

Hon betraktar mig med den där svarta blicken i ögonen, den som inte tolererar motsägelse.

-TORKA mamma.

Jag går upp ur poolen, på väg in mot huset och handdukar (jag är en mycket lydig mor) (ibland). Innan jag går vänder jag mig om för att lyfta ur henne, eftersom jag inte gärna vill lämna henne själv i en pool och de andra barnen för ganska längesedan upphörde att tycka att det var roligt att bada med henne.

-Kom nu, så går vi. Jag förväntar mig ett vredesutbrott så att jag kan förklara, igen, att jag gärna är blöt av badet, och att jag kan stanna hos henne. Men den svarta blicken har blivit allvarlig nu.

-Ja. Jag komma. Jag TORKA mamma, säger hon, allvarsamt. A two-year-old’s gotta do what a two-year-old’s gotta do. Fortfarande undrar jag varför det var så farligt att jag blev blöt, men jag torkar mig. När jag nuddat vid mitt ben med handduken blir hon nöjd. Jag är långtifrån snustorr, men hon är nöjd nu.

-Mamma nej blöt, säger hon lyckligt. Hon vet verkligen inte till sig av lycka. Ögonen lyser.

Och jag kommer aldrig att få veta varför.

Aldrig.