S sitter för sig själv medan de andra barnen är ute och far runt med kattungarna. Han ser vagt bekymrad ut, jag frågar vad det är.

-Jag tycker så synd om djävulen, mamma.

Försöker förtvivlat hitta i min hjärta medlidande med den onde, och i min hjärna skäl till att man skulle kunna tycka synd om densamme.

S tolkar min tystnad tillräckligt rätt för att fortsätta att förklara.

-För att när han blir gammal blir han religiös. Han tystnar och förväntar sig förmodligen en aha-upplevelse från min sida, men jag är inte tillräckligt intelligent för att fatta varför detta gör honom till ett objekt för ömkan.

-Ja, jo, jag har hört att de säger det…eh…och det är inget bra?

-Nej, för då förstår han ju hur dum han har varit hela livet. Och då ångrar han sig och då sitter han därnere med alla eldarna och är varm och svettig och ångrar alla sina dumheter.

-Och då tycker du synd om honom?

-Ja, så klart, för det är ju synd om honom då. Och inga kompisar har han.

Hm.

Tja.

Jaja.

-Tror du att han kommer att ångra att han frestas så mycket med choklad då?

-Men MAMMA!

Men vadå. Det är väl en viktig fråga. Teologiskt relevant.

Moralismens svar på Star Trek goes boldly where no man has gone before.