-Mamma, du vet de fattiga barnen? säger A till mig när det är läggdags.

-Ja?

-Jag tycker liksom lite synd om de fattiga barnen, säger han. De har ju ingen mat. Och så har det varit krig i deras land och så ibland kanske de inte ens kan bo med sin mamma och pappa för att mamman och pappan har blivit döda.

-Ja. Det är synd om dem, det håller jag med om.

-Och jag vet ju att man kan ge pengar till de fattiga barnen.

-Ja, vi gör ju det, vet du.

-Mmm. Det är bra. Men jag har ju inte så mycket pengar vet du.

-Men det gör inget, vännen,  för det är många många vuxna som ger pengar till dem ändå. Och vi ger dem pengar som kommer från hela familjen.

-Mmm… men vet du vad jag kan ge dem. Om de kommer hit så skall jag vara så snäll mot dem. Jag skall säga ”hej och välkomna, käraste gäster”. Och baka tårta innan de kommer. Och de skall få använda mina finaste grejer. De skall få spela på mitt Nintendo till och med. Och så skall jag vara supersnäll för då förstår de att de har en kompis som gillar dem. Och de skall få stanna så länge de vill. De kan få bo i min säng till och med så kan jag sova på golvet.

-Vad fint.

-Mmm. Och en grej till.

-OK.

-Om de vill ha någon leksak med sig hem, när de åker härifrån, då kan de få det.

-Vad snällt.

-Japp. De kan få S:s Nintendospel.