-Jag har målat en tavla, säger A. Det är en ekkchon-tavla.

Jag dechiffrerar detta till ordet ”action” och tittar på hans verk.

-Ser du? Det är en stor uggla som svischar ner för att ta den lilla musen, och titta här, här är det lilla mushålet. Och man vet inte om musen kommer att hinna in i hålet! Ekkchon, eller hur?

-Ja, verkligen. Vad fint du har ritat ugglan. Man ser hur den sticker iväg rakt mot målet.

-Mm. Men OM musen hinner in i sitt lilla hål kanske ugglan får näbben i kläm, om den följer efter.

-Tror du? Vilket tror du händer då då?

-Haha! säger han, triumferande. Det vet man inte. Det får man fundera över. För jag målade bara en sekund, sekunden innan.

Han tittar kärleksfullt på sin bild.

-Alltså, säger han filosofiskt. Nu blir den stackars musen och den stackars ugglan fast för evigt. Nu har de stannat för alltid. Eftersom jag hittade på hela bilden så blir det ingen fortsättning. Och den stackars ugglan är hungrig för alltid, och musen är rädd för alltid.

-Det är konstnärens rättighet, säger jag djupsinnigt.

-Nä, säger han. För nu målar jag en bild till. Så då är de inte fast. Nä, två bilder till. En med en mätt uggla och död mus. Och en med en säker mus och en uggla med näbben i kläm i hålet. De får VARSIN  tavla, så kan det sluta  bra för båda. Och så får du den där, så du kan tänka på att du inte vet vad som händer.

-En slags betraktelse över livets oförutsägbarhet, säger jag, aningen rörd.

-Inte det. Nä, inte det. Utan det är EKKCHON, säger A och skuttar iväg.